Gisslandrama på Kreta

Dette indlæg er læst 868 gange

Gisslandramat på Kreta nedskrivet av vår dotter Andréa Loutro ligger på södra Kreta. Det är en underbar by. Min mamma och pappa har alltid sagt att Loutro är vårt lugna fredfulla paradis. Tyvärr skedde ett gisslandrama andra året vi kom till byn. Det är den tolfte gången vi nu besöker Loutro. Det är sommar. Man kan känna lukten av saltvatten. Vi sätter oss ner på hotellets bar och tar varsin kall dryck. Mamma och pappa tar varsin grekisk öl (Mythos) och jag tar en Coca Cola. De blåvita husen lyser upp av solen. Havet tindrar och jag kan se barn plaska bland de små vågorna. Det är ett väldigt litet ställe Loutro med nästan endast hotell. De har runt 800 bäddar till gästerna på hotellen. Endast ett fåtal bor kvar under vintertiderna. Vi går fram och tillbaka i byn och ser att det enda som man kan kalla affärer är två stycken småbutiker där man kan köpa lite frukt och bröd att ha med sig och en butik där man kan köpa saronger osv. En mysig liten by är vad det är. Vi kollar allihop ut på det turkosa Medelhavet och ser den lilla båten vi en gång satt i för 10 år sedan. Hon ser fortfarande likadan ut. Inte en skråma har förändrats. Mammas och pappas blickar möts. - Andréa, kommer du ihåg gisslandramat för tio år sedan. Säger mamma skeptiskt. Varje förmiddag gick en badbåt ut till en badvik strax väster om byn Finix där man kunde sola och bada i ett otroligt fint vatten. En morgon valde vi att ta och åka dit med badbåten tillsammans med våra vänner för att få en heldag med endast sol och bad. Vi gick ner till kajen och hoppade på båten som snart skulle ge sig iväg till stranden Marmara. - Vilket drama egentligen. Vi visste ju inte vad som skulle hända. Att vi skulle bli polisens gisslan, vem kunde tro det? Säger pappa undrande. När vi hade satt oss på båten sitter det både män, kvinnor och barn. Vad vi inte då visste var att två av dessa var civila poliser. Vi hade nu blivit polisens gisslan. När vi kommit utom synhåll från byn dök en motorbåt upp jämte ”vår”. Motorbåten saktade in till höger om oss. Det var en polis i båten han gick över till vår båt och satte handklovar på mannen som körde oss. - Ja, hur kan poliser utsätta oskylda människor får sådan fara. Jag förstår inte det, Säger jag. Vi hade inte förstått med en gång att vi blivit polisens gisslan och det blev bara värre och värre. När vi närmat oss en annan liten hamn kör det fram två båtar till med poliser. De närmar sig stranden och hoppar av båten och börjar närma sig hotellet där mannen som körde och hans två bröder bodde. Vi hade nu kommit fram till Finix. Polismännen hade både handgranater och pistoler för att få tag på de brottsliga bröderna. De hade svarta huvor på sig för att dölja deras ansikten. De började springa mot de tre bröderna för att få fast dem samtidigt kommer grodmän upp ur vattnet gör samma sak som poliserna. Det blir skottlossning från hotellet tillsammans medan vi ligger kvar i båten och försöker lägga oss ner och få skydd så gott det går. Barn grät. Jag kommer ihåg så väl vad jag sa till min mamma i detta ögonblick: - Är det nu vi ska dö är det, det mamma? Mamma visste inte då vad hon skulle ta sig till. En stund senare då det lugnat ner sig lite fick vi sätta oss i en hörna med endast ett fiskenät som skydd. Eftersom det var både många barn och ungdomar som var gisslan frågade vi polisen om de inte kunde få åka tillbaka men icke, svaret som vi då fick tillbaka var: ”här är det lugnt nu och ni kan hoppa i och bada om ni så vill”. Vilken dum kommentar. Klockan var ungefär 13 då det kom fram en civilklädd polis som sa till oss att vi skulle få åka tillbaka till Loutro i polisens båtar. Polisen var 1:e befälhavare för gruppen och när vi frågade de civila poliserna vad detta ingrepp handlade om svarade de: ”Det gäller, vapen, ammunition och droger. När vi var tillbaka i Loutro fick vi reda på att det var en specialstyrka från Chania som ryckt ut för att gripa familjen. I dagligt tal kallades de ”The Killers”. I Loutro var ortsbefolkningen oerhört chockade över detta. Hur allt låg till togs aldrig upp i grekisk massmedia och inte heller att vi turister fick vara en täckmantel, nämndes aldrig. - Haha, ganska otroligt att vi återvände hit, men det är ju vårt lilla paradis trots allt visst är det mamma och pappa, säger jag och småskrattar. - Ja, klart det är det, utan Loutro inget att längta efter, svarar dem leende. - Ne, det är ju inte självaste Loutro det är fel på det är ju de grekiska poliserna och den grekiska ambassaden, säger pappa bestämt. "Medan jag blickar ut över havet så kan jag lyckligt konstatera att det var bra att vi inte slutade åka till Loutro, för här trivs jag som bäst" Kan tilläggas att vi nu har besökt denna lilla by "vårt paradis" i 18 år och kommer att åka dit även detta år.